Historia

Fäboddriften och -kulturen har långa anor i den nordiska historien.  Fäbodväsendet hade i Sverige och Norge en stor betydelse för boskapsskötseln.  I huvudsak gick det ut på att kreaturen under sommaren fick livnära sig på betesmarker som låg längre bort från den egentliga bebyggelsen. På så sätt sparade man på det bete som fanns hemmavid. 

Fäbodväsendet var allmänt i Österbotten. Här nyttjades inte bara marker uppåt landet för fäboddrift utan också strandängar och holmar. Det förefaller sannolikt att fäbodsystemet utvecklades tidigare i trångbodda byar, där ägorna var snäva. 

I Purmo erhöll fäbodväsendet inte den omfattning som det på många andra ställen hade. Detta berodde kanske på att gårdarna var förhållandevis glest utspridda längs de båda åarna, varför det fanns tillräckligt med mulbete i hemknutarna.

Fäbodväsendet synes också ha startat senare i Purmo än på många andra orter i Österbotten. Bevarade handlingar från 1700-talet inklusive kartor från Storskiftet ger inga belägg för ett dåtida fäbodväsende. Det är i Purmo troligtvis en företeelse som under 1800-talets senare del eventuellt kan hänföras till den ökande betydelse kreaturen fick med tillkomsten av mejerierna och med uppodlingen av de ängsmarker som fanns närmare bebyggelsen.

Fäbodarna var, på samma sätt som bebyggelsen glest utspridda i markerna. Det fanns endast ett ställe där koncentrationen av stugor var så stor att man kan tala om fäbodby. Det är Fagerbacka i Nederpurmo, belägen ca 5 km söder om Purmo kyrka.

Fagerbacka, som faller under typbeteckningen skogsfäbod, var Västerbackaböndernas fäbodställe. De hemman som var representerade där var Nygård Nr 11 med fyra stugor, Bäck Nr 12 med tre stugor och Mattjus Nr 9 med en stuga.

När bebyggelsen uppstod vid Fagerbacka har inte med säkerhet kunnat utredas. Platsen uppges i äldre tider ha varit ett viste för tjärbrännare. Enligt uppgifter av Viktor Vikman och Anders Pass uppfördes den första fasta byggnaden 1825. Då skall flera stora tjärdalar ha varit på gång i markerna omkring Fagerbacka. Bönderna beslöt då att flytta dit några kor och uppföra ett gemensamt fähus för dem. Från detta skall fäboddriften ha kommit igång. Om det förhåller sig på detta sätt  var det inte behovet av nya betesmarker som låg till grund för ställets tillkomst utan tjärbrännarnas bekvämlighet. Fäboddriften torde i så fall ha tillkommit i ett senare skede.

Bevarade handlingar indikerar att bebyggelse fanns på Fagerbacka under 1850-talet. Bebyggelsen växte under senare delen av 1800-talet och 1900-talets två första årtionden. De två sista stugorna uppfördes så sent som omkr. 1910.

Vidpass 1920 då fäbodstället nådde sin största utbredning fanns där åtta stugor, nio fähus, lada/gemensamt stall, förrådshus och - källare, tre brunnar m.m.

Stugorna med tillhörande små tomter samt brunnarna var omgärdade av staket och gärdsle. Stugorna bestod av ett större rum med spis samt ett eller flera mindre rum i form av farstu, förråd eller kammare. I en del av husen var endast det största rummet av timmer med tillbyggnad av bräder, i andra var hela huset timrat. Fähusen var uppförda av glest obilat timmer.

Fagerbacka var under sommarmånaderna ett fungerande gårdssamhälle. De som mjölkade korna bodde ibland där på heltid men vandrade för det mesta hem  efter morgonmjölkningen för att återkomma till kvällen. Eftersom det var mest ungdomar som skötte om mjölkningen samlades  främst till helgerna även annan ungdom dit.

Korna fick dagtid röra sig fritt i skogen, de betade på kärr och skogsängar och sökte sig under skällkons ledning självmant hem till kvällarna. Kornas fria vandring var möjlig genom att de närbelägna ängarna i Karik och Lipik var inhägnade.

Under början av 1900-talet uppges 70-80 kor och kalvar samtidigt ha funnits på Fagerbacka. Mjölken kördes dagligen hem till Vesterbacka för vidare befordran till mejeriet. Innan mejeriernas tillkomst kärnades mjölken till smör vid Fagerbacka.

Fäboddriften vid Fagerbacka upphörde när den s.k. stängsellagen stiftades år 1921. Den började gälla i Purmo fr.o.m. ingången av år 1925 och då måste korna hållas inhägnade istället för att som tidigare få gå fritt. Stugorna bortflyttades så när som på en, uthusen bortflyttades eller förföll.

Fäbodstället förföll i sakta mak. Stora träd växte i de gamla husgrunderna. Av fäbodromantiken återstod endast törnrosbuskar och några andra inplanterade växter, vilka varit sega nog att överleva. En del av husgrunderna skadades vid vägbyggen.

Rekonstruktionen

Tanken på en återuppbyggnad av fäbodstället grodde  under lång tid och 1996 grundades Föreningen Fagerbacka Fäbodställe r.f. vars syfte är att tillvarata fäbodställets traditioner. Föreningen strävar  till att rekonstruera en del av bebyggelsen på området, närmast de hus som tillhörde bönderna på Bäck hemman. Ett totalt återskapande av området med dess drygt 20 byggnader är inte möjligt idag. Rekonstruktionen underlättas av att flertalet husgrunder finns kvar, att en fotograf besökte platsen 1918 och då tog ett halvt dussin fotografier samt att minnesgoda personer i början på 1980-talet nedtecknade sina minnen från fäbodstället.

Från och med år 1996 har omfattande åtgärder vidtagits på Fagerbacka. Den frodiga vegetationen har nedhuggits, en parkeringsplats har iordningställts, gammaldags gärdsle har rests till en längd av ca 140 m.  På  den s.k. Bäckska fäbodställstomten finns nu rekonstruerade tre stugor, ett fähus, en lada, två brunnar  och en jordkällare. Därtill finns den stuga som hela tiden stått på platsen samt till den hörande fähus, vilket bl.a. inrymmer en fungerande pärthyvel.

Områdets karaktär av fäbodställe kan åter skönjas. Detta har varit möjligt främst genom en stor talkoarbetsinsats. ”Heltidstalkoarbetarna” Hugo Olin - som lett arbetet med rekonstruktionen, samt Roger Edfelt och Sven-Erik Olin jämte ett större gäng som ryckt ut vid behov har hittills satt ner över 2.000 arbetstimmar. Återskapandet har ekonomiskt understötts av Kulturnämnden i Pedersöre, Svenska kulturfonden, Svensk-österbottniska Samfundet och Svenska Österbottens kulturfond.